torsdag 13 november 2014

Symptom och "sjukdom" är inte samma sak som det underliggande "problemet"

Symptom är inte samma sak som problemet.
- vilket hela läkemedelsindustrin baserar sig på.

Läkemedelsindustrin menar att varje symptom är en sjukdom i sig, vilket inte är sant. Det finns alltid något underliggande problem, vilket sällan rotas i.

En student från Ryssland var på praktik i Sverige och fick höra en läkare säga att man ska inte rota i folks underliggande problem eftersom man då aldrig kommer att hitta det, man ska bara behandla symptomen.

Yeah, right.

Så nästa gång du går till doktorn och får penicillin, tänk att denne person vet exakt hur symptomen ska behandlas - han har ju ett facit från läkemedelsindustrin. Däremot kommer du inte att läka ut sjukdomen - för det kan inte mediciner göra - inte i princip - utan det gör kroppen själv - automatiskt.

1. När började sjukdomen?
2. Vad hände precis innan?

Detta kommer att ge dig stora ledtrådar.

Vanliga underliggande orsaker

1. Vad man äter och inte borde äta
2. Vad man inte äter och borde äta (t ex sallad)
3. Stress - vad hände precis innan (vikt, förlossning, graviditet, amning, slutade röka (nikotin lugnar), MS är ofta stressrelaterade och ofta har det med förlust att göra (någon nära som avlidit etc.))
4. Omgivningen och miljön - sociala relationer (någon som påverkar en negativt), men även kemikalier etc.
5. Brist på sömn (oftast inte att man sover för mycket). Sover man bara 4 timmar per natt kommer man att ha många problem.

Oftast brukar inte läkare fokusera på dessa faktorer. De fokuserar bara på symptomen. Detta kommer att leda till värre sjukdomar senare i livet.

Hälsohistoria

Mängden sömn visar på vilken återhämtningsgrad du är på. Om du behöver fyra timmar är du förmodligen ganska frisk och äter säkerligen bara frukt och sallader. Om du behöver tio-tolv timmar är du förmodligen förälder med stora ekonomiska och sociala problem och äter säkerligen både ostbågar och dricker cola och äter choklad flera gånger varje vecka.

Mensen

Mensen är också en tydlig indikator på hur bra man mår. Man behöver inte ha mens för att bli gravid. Det kan alla andrabarnsmammor intyga. Ju längre period och ju mer blod man avger, desto sämre är ens hälsa. Ju mer oregelbunden desto värre. Har man ingen mens ändå, men blir gravid är det ett positivt tecken. Din kropp är väldigt hälsosam och behöver inte avge sina "rester" och "avfall" genom blodet.

Ögon

Ju bättre syn man har, desto större indikator på att man är hälsosam och lever ett hälsosamt liv. Ju tidigare man får problem med ögonen (Jag fick glasögon när jag var åtta år), desto sämre kost hade jag och säkerligen hade omgivningen sina faktorer med.

Temperatur och blodtryck

Tempen indikerar hur ditt immunförsvar mår. Har du 37 är det okej. Har du under 37 har du ett nedsatt immunförsvar och har du över 37 grader har du en pågående infektion i kroppen och ju högre, desto svårare bakterier. Febern är inget farligt, eftersom det är immunförsvaret som skruvar upp kroppens värmesystem vilket krävs för att kroppen ska kunna göra sig av med bakterier och virus. Men grundorsaken till att du fick bakterier och virus som behöver bekämpar är att du har en av de ovan nämnda underliggande orsakerna som gjorde kroppen mottaglig för dessa bakterier och virus.

Blodtrycket är en indikation på njurarnas status. Har du 120/80 har du bra blodtryck och den ska ligga där. Har du lägre t ex 110/70 är det en indikation på att dina njurar är trötta och behöver vila (från mat, stress, emotionella problem, sömnbrist etc). Har du 130/90 ligger du i farozonen för att bränna ut dig och också bränna sönder dig själv inifrån och dina njurar ligger på dödsbädden och kämpar för livet. Ofta är vikt den största orsaken men inte den enda.

Min hälsohistoria

Jag föddes med nedsatt hörsel på vänster öra. När jag var liten fick jag också öroninflammation om och om igen. Till detta användes återkommande penicillinkurer. Jag fick svarta tänder, som sedan byttes ut till de permanenta och då blev dem vita och fina igen. Vid åtta års ålder fick jag glasögon.

Familjära förhållanden

Under min barndom bytte min mamma partner tre gånger. Min pappa, min systers pappa och sedan mina två minsta systrars pappa. Jag förlorade kontakten med den jag fäste mig mest vid, min andra systers pappa redan vid två års ålder.

Förskola

Jag fick börja på dagis och där var jag socialt utanför eftersom ingen förstod att jag var hörselskadad och inte hängde med när andra bytte aktivitet. Jag trivdes med att sjunga men jag var orolig att somna och väntade på att min mamma skulle hämta mig. Jag trivdes på min förskola och min skola och hade vänner.

Flytt

Under mina första åtta år flyttade jag fyra gånger, vilket kan ha satt sina spår.

Förlust

Jag förlorade ingen närstående under dessa år, men däremot min gulliga kanin, som jag var tvungen att begrava. Var mycket ledsen.

Toxiska rädslor

Min mamma lät mig titta på skräckfilm när jag var fem år gammal. Det ledde till att jag drömde mardrömmar i fem år efter det och drömde ofta mardrömmar. (Viktigt att tänka på när jag nu har en bebis själv). Sömnen blev därmed lidande. Jag började också att friidrotta regelbundet och tävla.

Annat

När jag fick min mens vid tio-elva års ålder var det mycket och länge. Jag fick antagligen anemi, utan att doktorn konstaterade det.

Jag började också bli väldigt trött och ofokuserad. När jag kom hem från skolan var ingen hemma och jag gjorde då alltid kladdkakassmet som jag åt direkt av. Jag började därmed gå upp i vikt.

Jag hade också svullna lymfkörtlar överallt (finnar) vilket är ett tecken på försurning i kroppen. Redan när jag var åtta började det, mest i ljumskarna och det har fortsatt hela mitt liv.

Jag fick också skära bort ett födelsemärke på ryggen som visade sig vara melanon. De sa till mig att den satt ivägen och berättade inget mer.

Jag fick också vårtor på händerna som jag frös bort. Vårtor är också en indikation på att kroppen inte längre orkar ta hand om sig själv.

Jag fick vattkoppor när jag var fem år.

När jag blev större hade jag en stor stressfaktor med min familj och vänner. JAg hade vänner, men jag lät aldrig mig själv få bestämma någonting utan hängde bara på. Jag vågade aldrig säga nej av rädsla för att bli utanför. Jag vågade inte heller bli bäst i klassen av rädsla för att bli utanför.

När jag var 16 flyttade vi. Jag började i ny skola och fick nya kompisar men var ofta socialt ensam efter skolan. Jag skämdes för min familj och jag vågade inte ta för mig av någonting eller någonting alls - för att inte förlora det lilla jag har.

När jag var tjugo konverterade jag till islam. Det var omtumlande. Jag var då utomlands och studerade, gifte mig - allt på en gång. Från och med nu ökade påfrestningarna socialt och känslomässigt men också ekonomiskt och fysiskt.

Från 16 års ålder åt jag väldigt mycket flingor med fil. Jag trodde det var okej. Jag fick upp i vikt. När jag konverterade slutade jag vara vegetarian (vilket i princip bestod av godis och smörgåsar) och gick över till kött igen. Jag åt också ännu mer bröd och yoghurt. Jag hade konstant gaser i magen och kunde aldrig be lugnt och stilla.

Min familj gjorde det svårt för mig att leva. Den splittrades pga skilsmässa och min lilla syster drabbades värst. Jag gick till psykolog och fick hjälp att hantera detta problem som jag tog på mig.

Jag jobbade med min religion och dess omställning samtidigt som jag fysiskt mådde dåligt. Psykiskt var det hemskt.

Efter ett par år blev jag gravid och då "upptäcktes" att jag var allergisk mot pollen, viljet föklarade att jag varit så trött under graviditeten. Jag åt också ett paket choklad och ostbågar varje dag. Måste varit brist på kalcium och magnesium och omega 3 som gett mig den cravings.

Det var tufft ekonomiskt och vi bodde i Sverige med massor av omställningar och nyheter och läxor att lära sig.

Vi hjälpe andra ekonomiskt och vi var stressade pga tidsbrist. Våra önskningar hängde inte med den tiden som krävdes för att genomföra det. Vi var tvunna att skkynda oss.

Vi flyttade en gång varje år till nya lägenheter. Vi hade inga ritiga rutiner. Jag studerde, jobbade och tog hand om familjen samtidigt som vi tog på oss att hjälpa både min familj rent socialt, psykiskt och känslomässigt. De hade stora sociala problem - droger, spel på hästar, stöld, missgynne, förtal och baktal av varandra. Och jag var den som försökte att lösa problemen. Jag lyckades hjälpa lite granna, men det krävdes en hel militär för att lösa resten.

Vi tog också på oss att hjälpa min mans familj på olika sätt. Vi var där för andra, men ingen var där för oss.

Vi blev baktalade, förtalade. visst alla har problem, men inte underlättar det med fördomar och förtal så att man skiljs åt.

Mycket stress i mitt liv.

Därtill fick jag sömnbrist och min son slog i huvudet om och om igen. Vi fick åka till akuten. Han fick sociala och språkliga problem och kognitionsproblem. Vi fick hjälp - delvis, på förskolan och utbildning. Han hade adhd och autistiska drag som diagnos vid fem års ålder.

Denna stress fortsätter hela tiden.

När vi väl flyttade till Tunisien var det sådan stor omställning att jag blev psykiskt sjuk på riktigt. Jag blev antisocial och vägrade gå ut ur mitt rum, ur mitt hus. Alla andra i min mans familj fick ta hand om mina barn som var missnöjda med sitt nya liv.

Nu efter fyra år är det en stor skillnad. Vi förstår, vi klarar av kulturbytet och språket och skolans rutiner. Vi klarar av allting och har ett färdigtbyggt hus (som inte var klar när vi flyttade dit så vi bodde trångt hela familjen).

Idag, sedan ett år tillbaka kämpar jag med graviditeten och amningen med ett tredje barn. Jag kämpar att komma tillbaka till wellville. Jag vet hur jag ska göra och styr min kosa ditåt.

Jag fastar regelbundet. Jag äter frukt och grönsaker. Jag äter inte mjölkprodukter eller mycket choklad och chips.

Jag sover dock dåligt fortfarande. Mina ögon mår dåligt och jag har insomnia pga lågt kalciumintag och magnesiumintag.

Jag har mycket att jobba på men jag vet lite mer om hur jag ska komma allting till rätta.

Jag har också tagit tag i de andra faktorerna - socialt (har avslutat flera toxiska relationer bl a till flera familjemedlemmar), känslomässigt (tagit mig nya vänner och satt gränser för gamla), ekonomiskt (har berättar och bett om hela familjens stöd för att rätta till obalansen), fysiskt (har värme i huset, tagit bort mögel och fukt).

Tack för att ni lyssnade!

/Kram