lördag 5 april 2014

Livet, människor och djupare frågor

Ibland undrar jag hur människor kan hålla på med "ytliga" saker. Att beskriva världen och försöka förklara den är en sak, men att låta bli att ställa frågan "varför" och "hur hänger det "ihop" är den de flesta undviker. Jag har som tack vare lov, haft förmånen att tänka på dessa saker under mer än ett decennium. 

Medan jag har lärt känna vårt sanna ursprung, meningen med livet och försökt att förstå hur allting i livet hänger ihop, finns det fortfarande människor som endast använder sig av sina fem sinnen och beskriver världen utifrån vad de "ser" och "hör". För mig är det en gåta varför man inte fortsätter ställa de djupare frågorna. 

Någon jag umgås med väldigt mycket är mig själv. Jag känner mig själv och jag vet hur jag fungerar och varför jag fungerar som jag gör. Jag umgås också mycket med min familj, mina barn, min mamma och systrar. Jag var väldigt vacker när jag var tolv år, fast jag själv inte tyckte det då. Jag hade en liten mage, men var i övrigt väldigt lång, smal, långt, blont och ljust hår, blå ögon, leende på läpparna och "snygg", fast det insåg jag inte då när jag jämförde mig med mina vänner och klasskompisar som var mycket smalare än mig. 

Det finns en som jag saknar i mitt liv, det var min jobbiga mormor. hon var väl som alla andra mormödrar, klagande över sin relation till alla, men väldigt intelligent, bakade kakor och lagade mat ända tills hon dog 87 år gammal i sin egna säng. 

Det finns en jag tycker är väldigt snäll. Det är min kompis i Tunisien. Hon fördömer ingen. Hon läser också till psykolog. 

Jag tänker på julaftnar när jag var liten och jag trivdes med traditionen att äta god mat tillsammans, titta på kalle anka och öppna paket när jultomten kom. 

När jag ser mina tokiga, roliga barn älska kameran och spexa framför dem, blir jag också glad. Jag är ingen sådan extrovert människa och vantrivs att höra min egen röst, se mig själv och lyssna på mig. 

Jag har ställt frågan varför människor är som de är, men också frågan varför det är så svårt att bli någon annan än den man är. Är mycket medfött, eller kommer det med miljön och uppfostran och samhällskulturen? Det är frågor jag går och funderar på.